14/02/2026
Vem trodde att ett hjärta kunde innehålla så mycket sorg, och att man hade så här mycket tårar. Att aldrig få se sin bästaste lilla vän igen gör så ont, så ont och jag vet att tiden läker alla sår, men just nu har hela världen rasat och inget betyder något.
Hon var ju bara en så otroligt fin liten vän Luna. Det tror jag alla som träffade henne sa... Det var svårt att inte charmas av hennes personlighet och hennes egenheter. Hon skulle alltid vara nära, gärna i famnen för att få klapp på magen och ylade man så ville hon yla med... Varje morgon blev hon så glad när man vaknade och kom upp till en och lade huvudet min mage och ville ha klapp och gos. I morse var det otroligt tungt att inte mötas av hennes fantastiska lilla personlighet och hennes varma, fina ögon som alltid såg på en med kärlek.
Hon var 12 år, skulle fylla 13 I april. Men hon var så full med liv och spring. Man kunde inte tro att hon var en ganska gammal hund trots allt. Universum är ganska grymt ibland ändå och det tog tillbaka henne på samma dag, exakt tre år efter hennes kompis och älskade hundsyster Rakel fick somna in. Just nu känns det orättvist att hon försvann så hastigt och hennes tomhet ekar med ofantlig smärta I hjärtat, men jag vet att det blir bättre med tiden...
Alla ni som kände henne, tänk lite extra på henne idag. Kom ihåg hennes roliga personlighet och kanske tänd ett ljus för henne nu när världen har förlorat en stjärna och himlen fått en ny... Du är saknad Luna, Vi ses någon gång...
