06/07/2026
Det är ju lite av en het potatis att försöka hantera hur hobbyn har kommit att ändra kurs i samband med att nya förmågor tagit vid och utformat sin egen variant av subkulturen runt raggarbilsfenomenet. Drägg som smutsar ner, kör trafikfarliga bilar och för oväsende, lyssnar på skräpmusik och tar droger. Folkhemmets fiende och ungdomens förfall. Det låter ju precis som när de första raggarna dök upp på strögen runtom i landet för mer än ett halvt sekel sedan. Det är ju lätt att glömma hur det var när man själv började hänga i jänkebilskretsen. Rockabillyn hade ett retrouppsving och plötsligt var det uppvikta jeans, vit tischa, old school tatueringar och engineeringboots som gällde. Bilarna man hade råd med var i regel halvrisiga och patinerade. De kom till och med att benämnas som ”rockabillykärror”. De äldre skinnvästraggarna som lyssnade på hårdrock och körde feta femtiotalare eller muskelkärror tyckte att vi var riktiga töntar, och vi kände nog likadant för dem. Det jag nu funderar över, är att hobbyns olika delar borde försonas lite mer och hjälpas åt att forma eller förvalta jänkebilsarvet på ett vettigt sätt. Fokusera på det som förenar och dela med er av kunskap och kamratskap, så går det säkert att få fason även på den förtappade pilsnerbilsgenerationen. Det går dock inte att säga annat än att de verkar ha kul och har en jäkla sammanhållning. Jag föredrar dock fortfarande en sidventils-v8:a istället för en svartrykande diesel, Elvis före tysk techno och en kärra som har huv & skuffgångjärnen kvar… men glöm inte hur det var när ni själva var unga.
